Höoomm..
Jag var alltid kallad den där typiska tjejen som alltid satt där i hörnet av klassrummet och kollade på människor fast de inte riktigt förstod det. Varje rörelse jag gjorde och varje andetag jag tog var det som om de var där och kolla på en, som de bara vänta på att det skulle smälla till. Det var de som dem väntade på hela tiden, att jag skulle göra ett litet misstag så att de kunde hoppa på mig alla samtidigt, som en flock hungriga vargar. Varför var det alltid jag som skulle bli lämnad kvar som skulle vara den där osynliga typen som inte var något mer en skit för människor. Jag blev nertrampad men man försöker så många gånger att ställa sig på sina egna ben. När man äntligen lyckats så blir man ner trampad igen och det här tar aldrig slut. Leendet som funnits som en liten flicka dog ut och det fanns inte kvar. Än idag är det leendet bort tappad och det kommer nog aldrig hittas igen. När man väl ler så är det så mycket fejk, man försöker visa att man är stark men om man verkligen kollar närmare så ser man rädslan man ser att man är rädd. Vem skulle fatta att jag var en människa, i allas ögon var jag inte männsklig jag var något man kunde skita på och jag har alltid varit det. När man var arg var det alltid jag som var den som fick ta smällarna.
Jag känner mig starkare men när ni inte ser rullar tårarna ner för min kind.
